Projektering och ansökan av enskilda avlopp

Projektering och ansökan är två sidor av samma mynt och handlar om förutsättningarna på fastigheten och att ta reda på alla detaljer. Man planerar för och ansöker om tillstånd att få installera avloppsanläggningen. Med ett tillstånd kan man sedan gå vidare i processen och anlägga avloppen men det ligger antagligen något år fram i tiden.
 
Det är här man måste ta besluten och bestämma sig för vilken typ av avloppsanläggning som man ska köpa, vilka produkter från vilken tillverkare och gärna även vilket företag som ska installera. Det sistnämnda är själva nyckeln till om avloppsprojektet blir lyckat eller inte, affärsavtalet mellan fastighetsägaren och entreprenören ska omfatta hela leveransen.
 
Avtalet ska specificera tidpunkter, produkter och arbete men också kompetensöverföring, som köpare måste man förstå hur anläggningen sedan ska tas omhand och skötas. Men det är inte bara en fråga om teknik, placeringen av anläggningen är samtidigt en estetisk fråga som man ska leva med länge.
 
Det som styr är miljökraven. Det handlar om fastigheten ligger i ett område med baskrav (normal skyddsnivå) eller i ett känsligt område (hög skyddsnivå) eller om det är ett särskilt utpekat område (som ställer ytterligare krav). Allt detta är något som kommunen ska svara på.

 

Nästa fråga handlar om dimensioneringen av anläggningen och handlar om antal personer som nyttjar den, minimum är fem personer för ett hushåll. Värt att tänka på är om man har ett jättestort badkar eller om det ibland kommer mycket gäster som belastar systemet. En anläggnings reningsförmåga beror dels av flödet av vatten genom systemet och dels av mängd förorening, rätt storlek på anläggningen är det avgörande om den ska fungera som det är tänkt.

Kommunens miljöhandläggare vet givetvis vilka tillverkare och vilka produkter som de godkänner men det kan de av uppenbara skäl inte berätta. Dessutom kan de inte heller veta om en anläggning sedan fungerar som den ska, de utfärdar heller inte garantier eller underhåller och servar anläggningar. Det finns en spridd missuppfattning att kommunen, genom att godkänna ansökan, har något ansvar för anläggningen men så är inte fallet. Uppgift miljökontoret har är att utöva tillsyn utifrån svensk lagstiftning samt att hantera miljöansökningarna, inget annat. Inte heller tillverkare, entreprenörer eller någon annan har ansvaret.

Det är fastighetsägaren själv som ansvarar för valet och skötsel av avloppsanläggningen, ingen annan. Ett ansvar man inte ska förringa, tänk dess yttersta konsekvens, ingen fastighetsägare ska lämnas själv med sin anläggning.
 
För fastigheter som ligger i områden med normal skyddsnivå är både produkter och valet enklare, det räcker det med en slamavskiljare och en efterföljande markbädd/infiltration. Det är den vanligaste typen i Sverige och kallas också passiv rening eftersom vattnet normalt rinner av sig själv genom anläggningen (. Vanligtvis behövs heller inget extra serviceavtal för den typen av anläggningar.
 
Det som komplicerar är när fastigheten ligger i områden med hög skyddsnivå och att man renar av fosfor med olika teknik. Här behöver man ha ett serviceavtal, vilket är ett villkor för de garantier på funktion som tillverkarna utlovar, och det kan vara klokt att titta lite på leverantörernas serviceorganisation och förstå vad som ingår i servicen.

Själva miljöansökan kan vara en tålamodsprövande process med många detaljer som ska redas ut och bilagor som ska bifogas. För den som har tid är det en lärorik erfarenhet men annars bör man överlämna detta till en konsult eller den entreprenör som man anlitar för installationen. Det finns så mycket annat väsentligt man kan ägna sig åt än ett struligt avloppsprojekt, mycket kan hända när man gräver i marken.